Jag har, så länge jag kan minnas, alltid varit för jämlikhet i arbetslivet. Jo, jag är naturligtvis för jämlikhet i allmänhet men just nu pratar jag om arbetsliv.
Jag kallade mig ett tag Feminist eftersom jag trodde att det var vad jag stöttade och att feminism i stora drag betydde jämlikhet mellan könen. Det visade sig dock att feminism kan vara lite allt möjligt beroende på vad den som använder det tror på och/eller står för så jag har slutat kalla mig feminist. Det fyller inte sin funktion om inte alla menar samma sak.
Det jag står för är lika lön för lika arbete – med det menar jag att alla som utför samma arbete ska ha lika villkor och samma lön. Min egen erfarenhet från ett omfattande arbetsliv är att så också är fallet. Ingen på de arbetsplatser jag varit anställd har haft varken mer eller mindre än andra som haft samma arbetsuppgifter. Några har dock haft lättare eller tyngre uppgifter vilket sannolikt har sina anledningar.
Jag står också för att samma kvalifikationer ska ha samma möjligheter till samma arbeten, det betyder att vilket kön man har inte ska gå över eller under de kvalifikationer man har och det är kvalifikationer såsom utbildning och erfarenhet som ska bestämma lönen och möjligheterna till arbeten samt möjligheter till uppgradering. Där har jag lite andra erfarenheter för där tycker jag inte att jämlikhetetsarbetet har kommit lika långt. Här har det mest handlat om vem som är bäst på att säga vad chefen tycker om att höra mer än kvalifikationer men även här har både män och kvinnor lika bruna tungor enligt min erfarenhet så man kan väl säga att det är jämlikt.
Just nu är jag verksam inom åkeribranschen och här stöter jag genast på en märklig upplevelse. ”Det måste in fler kvinnor i åkeribranschen” skanderar åkerinäringen med flera. Jag reagerar på ordet ”måste” och undrar hur det kommer sig? Varför måste det in fler kvinnor i åkerinäringen? Jämlikheten ska väl snarare göra det lättare för alla som vill in i branschen att faktiskt komma in och här ska ju könet inte spela någon roll.
Men men, det är väl klart att alla som vill köra lastbil ska kunna göra det så länge det finns jobb att tillgå. Jag har absolut inga problem med vilket kön som sitter bakom ratten så länge det görs på ett bra sätt. Alla har ju samma utbildning och har genomgått samma prover genom Trafikverket så det borde ju inte spela någon roll eller hur? Att köra tunga fordon är ju inte riktigt som att köra personbil på B-kort, C-kortet kommer ju med en hel del ansvar och de som vill ha det måste genomgå samma prov.
Men vad händer sedan? Jo, jag ser många kvinnor i branschen men vad är det de kör?
Många vill jobba inom entreprenad och kör grusbil, krokbil och kranbil m.m. Många vill köra timmer och en del vill köra reguljärt som pallgods. Men alla dessa jobb har något speciellt; de kräver ingen fysisk styrka. I dessa jobb blir man lastad och lossad av någon annan, man har också en hel del hjälpmedel som fjärrkontroller till kranar och egen lastanordning på bilen. På fjärråkerierna lossar och lastar man antingen själv med truck eller blir lossad/lastad av någon annan.
På styckesidan ser jag väldigt få kvinnor. Det finns säkert men jag ser inte så många.
Stycke innebär att du lastar och lossar själv, ofta med palldragare och ganska mycket för hand. Det är ett ganska slitigt jobb. Att dra en pall på ett ton med palldragare på betonggolv på en terminal är jobbigt i sig men att dra samma pall på knölig asfalt är jobbigare, lägg på lite grus på asfalten så blir det riktigt jobbigt. Byter du sedan ut asfalten mot en gräsmatta, en grusväg eller en skogsväg av jord och sand och lägg därtill in några rötter så har du ett riktigt grisjobb och det är bara på sommaren men det blir vinter vartefter och då dubblas mödan ganska snabbt.
Hur kommer det sig att kvinnorna lyser med sin frånvaro här?
Min erfarenhet är också att en pall får väga max 1000kg men när en kvinna ska dra den så har många åkerier bestämt att den bara får väga 500kg. Väger den mer får någon annan ta den istället, oftast en man. En del åkerier har också utrustat kvinnans bil med en elektrisk palldragare vilket underlättar för chauffören naturligtvis men minskar lastvikten på bilen.
När jag har ifrågasatt detta hos de arbetsgivare som säger sig arbeta för jämställdhet så blir det lite krystat tyst och obehagligt. Mellan raderna kan man förstå att det de inte vill säga är att ”det är väl klart att en kvinna inte orkar dra en pall på ett ton” men då förstår jag inte var jämlikheten tog vägen. Lika lön för lika arbete är inte lättare jobb för kvinnor och tyngre för män, det är inte jämlikhet.
Om alla kvinnor ska sitta med glidarjobb med hjälpmedel och alla män får ta det som blir över, dvs där kvinnorna inte finns dvs på de fysiskt tunga jobben, då skulle jag vilja påstå att jämlikhet är ett ord man gärna använder men inte vill omsätta i praktiken.
På mitt icke nämnda företag har mer än 90% av de kvinnor som börjat antingen gått direkt till kranbilar och entreprenad, varpå någon man fått byta uppgift för att lämna plats, eller börjat på det tunga jobbet för att sedan antingen sluta eller byta till något lättare. Kommentarer som ”jag vill inte gå ur bilen så mycket” eller ”jag kan inte dra allt det där” eller ”jag måste hitta något lättare med en större bil där man får hjälp” är inte ovanliga. Det gnälls mycket kan man säga men var tog jämlikheten vägen? Ville de inte in i åkeribranschen? Vad trodde de att det handlade om? Det är ju mer än att bara köra bil.
Vill de jobba i branschen eller vill de bara ha en stor snygg bil och låtsas vara en av de hårt arbetande chaffisarna? Att sitta i en lastbil och få hjälp med precis allt är inte svårt. Skillnaden syns ganska tydligt även ute hos kunder där godset ska lossas. När jag kommer så får jag veta var godset ska stå (efter lite tjat) men jag får sällan någon hjälp. När en kvinnlig kollega kommer med samma mängd gods så blir hon trucklossad. Är det jämlikhet?
Lastbilsjobbet är ofta ganska hårt och svettigt. Man blir skitig när man jobbar på vägarna och på lastgårdar. Som gitarrist försöker jag ha naglar på högerhanden, inte långa men några millimeter. Det går inte, man slår sig och sliter av naglar hela tiden. Då undrar jag hur de här truckerkvinnorna kan ha flera centimeter långa naglar om de nu gör samma jobb som jag för samma lön på samma villkor. Jag får inte ihop det.
Det har hänt att man fått ta i så att gallan börjar hopas i halsen utan att man får den minsta hjälp för ”ta i då din klena fan”. Samtidigt ser jag kvinnor som blir lossade, fullt sminkade med långa naglar och långt fint hår. Jag tvivlar på att de gör samma jobb som jag.
Sen kan vi titta på arbetskläder. Dessa ska vara en uniform som företaget bestämmer utseendet på och alla ska ha samma kläder. Arbetskläder är ingen modesak utan skyddskläder med ett syfte. Inte ens här hittar jag någon jämlikhet. Varför ska kvinnor alltid ha tajta kläder som inte sällan är liiiite för små? Jag får inga stretchbyxor eller några linnen eller toppar så varför ska kvinnorna ha det? Ska det inte vara lika för alla?
Jo, jag förstår att jag förmodligen skulle skrämma folk om jag hade sådana kläder men det här handlar om en princip. Om det nu är så viktigt att få in kvinnor i branschen, varför gäller inte samma regler för dem som för oss? Vi har samma utbildning och samma jobb och samma lön men arbetet skiljer sig markant beroende på vad man har mellan benen.
Nu kanske jag låter lite bitter och avundsjuk och visst, kunde jag visa röven i ett par tajta byxor och få hjälp med precis allt så skulle det ju underlätta för min kropp som nu börjar bli ganska sliten men det handlar inte om avundsjuka eller bitterhet. Det handlar om att det här inte har det minsta med jämlikhet att göra.
Jag är som sagt för jämlikhet men det här är något helt annat. Det här är särbehandling och tillika en godtagbar och accepterad sådan. Hade det varit det motsatta, dvs att män hade fått de lättare jobben, då hade det hörts skriande röster dagligen om orättvisorna i åkeribranschen. Då hade det ropats DISKRIMINERING i högan sky men några sådana röster hörs inte nu. Istället får man höra att man är en mansgris när man påtalar olikheterna så på något sätt är det mannen som har fel ändå fast det är kvinnan som särbehandlas.
Som om detta inte vore nog så blir jag som manlig chaufför utsatt för förnedring i branschen av de kvinnliga chaufförerna. De verkar tro att alla dömer dem och tror att de inte klarar jobbet. Jag personligen kan inte bry mig mindre om hur de sköter sina jobb. I mina ögon har vi samma jobb men de verkar se det annorlunda. Det är lite tråkigt att hela tiden bemötas av fnysningar när man säger hej.
Ute på kundföretag träffar man andra chaffisar, man hälsar och pratar lite när man väntar på gods eller sedlar. Det är fullt normalt. Kvinnor däremot, de hälsar sällan och de vill absolut inte prata. De pratar kanske med andra kvinnor men knappt det. Erbjuder man hjälp med något enkelt som att visa var de ska om det ser ut som om de är där för första gången, något man gör för sina branschkollegor, så blir man avsnäst direkt. De ska inte ha hjälp av någon äcklig gubbe. Det har jag slutat med men vad händer då? Jo, då är man otrevlig för att man inte vill hjälpa.
Det här börjar bli lite patetiskt. Varför måste det in fler kvinnor i branschen när de uppenbarligen inte vill göra jobbet? Varför gäller inte jämlikheten när det kommer till att göra samma jobb på samma villkor? Jämlikhet är inte att ha fler eller lika många kvinnor som män i en yrkesgrupp, det liknar mer kvotering. Jämlikhet är lika lön för lika arbete samt arbete på samma villkor. Det är inte vad vi har idag. Idag diskriminerar vi män och det har blivit acceptabelt och det är det jag stör mig på.
Resultatet blir att man som man blir negativt inställd till kvinnor i branschen. De får de lätta jobben emedan jag får slita sönder min kropp för att jag är man. Är pensionsåldern lägre för oss som gör de tyngre jobben? Får den mer betalt som gör ett tyngre jobb i samma bransch?Näppeligen men om vi kallar det jämlikhet så behöver vi inte prata mer om det.
Är det här vad som kallas feminism idag så är jag absolut inte feminist. Vi har passerat gränsen för feministisk jämlikhet för länge sedan men ingen verkar vilja belysa problematiken som uppstått. Skulle jag som man kunna ställa samma krav på min arbetsgivare om lättare belastning så skulle det vara mer jämlikt men det kan jag inte.
Det här är bara ett exempel från en bransch av många men jag gissar att det är ganska snarlikt på fler områden. Kvinnan ses fortfarande som det svaga könet och mannen som det starka men nu lite mer i skymundan, vi pratar bara om att kvinnor nu gör fler saker som tidigare bara män gjorde men vi pratar inte om hur detta fungerar i praktiken för då skulle det synas väldigt tydligt åt vilket håll det går och så kan vi ju inte ha det.
På med skygglapparna och kör på bara, glöm inte att le och vara tacksam också. Nämn för guds skull inte att kejsaren är naken så blir allt bra ska du se. Jag börjar känna mig ensam om att stå för jämlikhet, riktig jämlikhet.
