SAP, majtåg m.m.

1295449378I dag är det 1:a maj, arbetarrörelsens egen dag. Ropen skalla ”jobb åt alla”, alla ska med.. jämlikhet och solidaritet osv. En dag som denna är det svårt för en gammal sosse att inte tänka på partiet i allmänhet. Var kommer vi ifrån, var är vi och var är vi på väg?

Ja, jag är socialdemokrat om någon hade trott annat. Med ena benet upp till höften i vänsterpartiet. Jag är röd sosse med rött blod och hjärtat till vänster. Detta är inte alltid så populärt inom partiet har jag noterat, de smyger inte ens med det utan visar öppet att det finns ett vänsterparti om det här partiet inte passar. Man verkar mer välvilligt inställd till triangulerade medlemsgrupper som står och tvekar på höger/vänsterlinjen. Detta är i sin tur något som inte faller röstlängden i smaken alla gånger. Man kan säga att ledning och medlemmar inte alltid värderar saker på samma sätt. Jag tänkte i det här inlägget gå in lite på några av de problem som jag anser att partistyrelsen borde fundera över samt vilken problematik jag själv har hittat som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till.

Valet att gå med i socialdemokraterna (SAP) var inte svårt, det tarvade inte ens en eftertanke. Jag är fostrad betongsosse av en arbetarefamilj i förorten i sin tur med föräldrar i arbetarrörelsen och längre bak i släkten folk som grundat både folkbildningsinstitutioner och arbetarföreningar i seklets begynnelse. Det ligger i blodet att vara sosse kan man säga. Vänstern har inte heller varit långt borta och skiljelinjerna har för min del varit rent konkreta i det att socialdemokratins process grundas i samtalet och diskussionen emedan vänstersocialismen och kommunismen är av det mer reaktionära och revolutionerande slaget. Då jag är en tänkande människa som föredrar en argumentation före ett handgemäng så är valet lätt. Ideologierna går dock i mitt fall ofta ihop vilket är vad som gör det så svårt för mig att första vissa processer och handlingar inom just SAP.

Ett exempel är ju det här med höger- respektive vänstersossar som det pratas om ibland. Det låter märkligt men inom socialdemokratin är det inte märkligt alls. S är ett stort parti som är satt att gynna löntagare och arbetare på alla nivåer, ett parti som jobbar för solidaritet över gränser och folkhemmet för hela det Svenska folket. Per Albin tyckte nog inte att alla borgare borde bo i kartonger på gatan utan snarare tyckte han att folkhemmet skulle vara en plats för alla, oavsett klass. Inom partiets politik finns utrymme för både höger och vänster så länge linjen är socialdemokratisk och leder framåt. Personligen anser jag att regeringen Palme åstadkom mest av alla regeringar i sin blocköverskridande kompromisspolitik. Några av landets historias bästa reformer togs fram under Palmes regeringstid. Jag jämför det inte med det absoluta genomslaget med Palm och Branting men under 1900-talet är nog Palmes regering den vi har att tacka för det välfärdssamhälle vi vant oss vid under modern tid.

En del av detta med höger/vänster förstår jag dock inte och det här har börjat reta mig på sistone. Det finns, som jag ser det, två sätt att komma någonstans i de socialdemokratiska leden. Det första är att gå den långa vägen via SSU eller facket (och därmed oftast även SSU) och skapa kontakter redan i unga år, lära sig processerna och taktiken i den politiska världen etc. Det här är det absolut vanligaste. I kommunstyrelser och nämnder samt i rikspolitiken ser vi inte sällan gamla SSU-kamrater som under många år lärt sig samarbeta mot gemensamt uppsatta mål. Det finns en risk med detta..

De som redan i skolan engagerar sig i politiken, inte sällan till den grad att de ger upp skolan för att jobba politiskt aktivt, kommer aldrig in på arbetsmarknaden. Jag ser det som ett problem för ett parti som kallar sig arbetarparti. För att kunna driva en jobbskapande och utvecklande politik för det arbetande Sverige måste man veta vad man pratar om. Arbetarrörelsens grundare var inga akademiker, de var arbetare inom industrin som visste vad som borde förbättras och vilka fel som fanns. De kände till den grymma behandling som borgerskapet utsatte deras klass för. En ung akademiker idag har ingen aning om hur det känns att jobba treskift i en tung industri och samtidigt försörja och finnas på plats för en familj. En ung akademiker idag vet inte hur det känns att inte våga sjukskriva sig av rädslan för att få sämre arbetsvillkor eller kanske till och med riskera att förlora jobbet. De har aldrig haft ett jobb så hur ska de kunna veta det? Att ta den långa vägen innebär att ta vägen med skygglappar. Visst blir man retoriskt utbildad och erfaren så att man kan hantera media och offentliga tal osv. men vet man verkligen vad man pratar om?

Nåja, det var den ena vägen. Den andra vägen är den som bekymrar mig mest. Unga människor som kommer från välbärgade familjer med tydligt borgerliga anor och vanor accepteras i stort sett direkt i partiets ledande skikt. Unga människor som inte sällan även de är akademiker utan någon vidare arbetslivserfarenhet tas upp i de innersta kretsarna lite väl snabbt för att det ska vara acceptabelt. Samtidigt som jag blev medlem i partiet (vilket var ganska sent i livet trots att mitt liv alltid har präglats av socialdemokratin och inga majtåg har missats osv) blev en annan person medlem. Vi satt i samma introduktionsmöte där man får prata lite om partiets historia och berätta varför man själv valt att bli medlem i just SAP. Här inträffade något märkligt.. Jag berättade om hur starkt jag känner för vår politik, om min uppväxt och hur jag personligen sett vilka fel som finns i samhället, vilka personliga erfarenheter jag har av de som faktiskt var med från början och fick lida hårt för sitt socialistiska engagemang. Det här var föga intressant, de flesta i gruppen tyckte att det var snyfthistorier och förstod inte varför jag ibland tog i med kraftord för att beskriva den smutsiga kapitalismens avskyvärda spår i Sveriges historia. Den andra personen berättade att han kom från en familj där båda föräldrarna samt syskonen var företagare och borgare, han själv var akademiker som aldrig jobbat och nu tyckte han att han behövde något att göra och det här lät ju intressant. Han hade inga som helst erfarenheter av arbetets sviter eller något alls av det jag pratade om, jag funderade faktiskt på om han gått fel och istället borde ha hamnat i folkpartiets eller moderaternas lokaler en bit bort. Då hände det konstiga. I slutet av det här mötet tog samtalsledaren den här valpen åt sidan och frågade om han hade lust att bli ersättare i kommunfullmäktige..

Inga erfarenheter, inga kunskaper, inga som helst kopplingar till arbetarrörelsen men tydligen fullgod kandidat till KF. Jag å andra sidan hamnade utanför ganska snabbt och har inte träffat särskilt många i partiet lokalt alls sedan dess. En del ryggar när mitt namn kommer upp och en del tittar snett på mig på möten.. Men den här valpen har skapat en raketkarriär och sitter nu både som ersättare och som vald i flera nämnder, hur populär och omtyckt som helst. Det här får mig att undra över var vi står inom socialdemokratin idag. Var vi kommer ifrån vet jag alldeles för väl men var står vi idag? Var är vi på väg?

Nu var det här ett isolerat exempel men jag vet fler fall av samma händelseförlopp så det verkar inte vara så unikt som man kan tro. Vad man vill ha är inte arbetarbarn som växt upp i förorter med solidaritet och jämlikhet ringande i öronen varje dag utan det man vill ha är glättiga människor som verkar fria från bekymmer och ”redo att ta sig an nya utmaningar”. Så länge man ler mot alla och sover gott om natten så är man en trolig representant för arbetarrörelsen. Huruvida man förstår rörelsen och dess uppkomst eller inte är irrelevant.

Så var har vi då dagens SAP.. Unga akademiker utan arbetslivserfarenhet som ska se till att arbetets döttrar och söner ska få det bättre. Okunskapen styr verkligheten. Man ska föryngra heter det, man ska fylla på med nytt blod under 30. Det här är också märkligt (och jag vet att jag låter bitter nu) men när jag var 20-30 så ville man ha de gamla rävarna kvar som förstod sig på politikens turer, unga förstod inte hälften av vad livet handlade om så det var bäst att 40-talistproppen Orvar satt kvar. Nu för tiden är jag för gammal och nu ska man släppa in ungdomen upp till 30 för att föryngra och föra in nya idéer. Vet ni vilken period man förlorar i det här skådespelet? Jo, alla vi som har växt upp i ett finansiellt kaos där jobben inte finns och där vi inte kvalificerade till högre studier. Alla vi som fått kännbara konsekvenser av vad en borgerlig regering kan ställa till med. Alla vi som levt och jobbat och skaffat oss erfarenheter av både liv och arbete i dagens Sverige. Alla vi som tillhör generation X som är den första generationen att få det sämre än sina föräldrar. Vi får inte komma till tals, vi ska gömmas undan och vara verksamma högst på gräsrotsnivå. Man är livrädd för en ny jättepropp som ska ersätta den gamla. 70-talisterna är ju som bekant de nya 40-talisterna.

Känner jag mig trygg i det här? Knappast. När jag idag pratar med unga SSU:are så förstår de inte vad jag pratar om. Jag är ”gammal” för dem. De slänger sig med uttryck om Ådalen men de vet inte vad Ådalen är eller hur de kände som var med där, de har kanske någon gammal släkting som var inblandad men de är inte uppväxta med klasskampen och visdomsorden från de som de facto var med. Jag känner inte att dessa unga akademiker kan representera mig inom partiet. Men, för den sakens skulle vill jag inte sätta några åldergränser för det politiska arbetet. Precis som de inte förstår mig så har jag svårt att relatera till hur det är att vara ung idag så alla behövs och det är detta jag vill betona: alla behövs. Jag tycker inte att det är rätt att hoppa över en hel generation i det politiska arbetet för en bättre värld. Vi behöver alla åldrar och generationer representerade så att alla i samhället känner sig representerade i politiken.

Alla är dock inte akademiker och alla är inte ungdomar eller semipensionärer. Politiken ska skapas av folket, inte för folket. Våra riksdagsgrupper ska representera befolkningen angående genus och ålder vilket betyder att man inte kan strunta i en hel generation och då i synnerhet inte den största generationen som faktiskt är 70-talisterna. Att akademiker finns i de högre politiska nivåerna liksom de lägre är bra men vi får inte glömma att folket också måste vara med, folket som inte läst på universitet, folket som jobbat i den verklighet de ska bestämma över. En blandning är det bästa och den blandningen ser jag tunnas ut år efter år och det bekymrar mig.

Vidare pratas det mycket om trianguleringen som pågår där alla slåss om mittenväljarna. De som befinner sig i den övre medelklassen verkar vara oerhört viktiga och det kan man förstå. Det var dit socialdemokratin ledde, där folket fick det bättre och bättre tills de hamnade i medelklassen. Väl framme så halkar de lätt över i light-borgerligheten dock vilket få hade räknat med. Det är därför de är så viktiga. Det är väl här de unga borgarvalparna kommer in i bilden, de representerar medelklassen och småborgerligheten som ändå någonstans känner sig hemma i arbetarklassen. Så långt allt väl och det blir dessutom logiskt men till vilket pris? Är det inte lite väl riskabelt att satsa hela rörelsen på ett enda kort? Sen kan man ställa frågan hur länge medelklassen klarar sin existens om arbetarrörelsen försvinner in i radhuspolitiken. Hur ska deras barn klara sig till nästa radhuslänga? Det kan bli svårt med borgarnas politik så länge medelklassen inte passar i den borgerliga kostymen.

Vad är det mera värt att förkasta hela förortssverige för en mittenfokusering? Vi som växt upp i betongdjungeln är uppenbart inte välkomna i politiken men det är vi som utgör befolkningsmajoriteten. Hur ska man välja? Man kan inte ha kakan och äta den..

När jag idag gick i majtåget såg jag mig omkring. Vad var det jag såg? Det fanns många nysvenskar av diverse generation och dessa skanderar starkt budskapet om solidaritet. Det finns en vilja bakom deras ord, en styrka som säger att det här är viktigt. Vi menar det, solidaritet åt alla. Sen har vi Svensson, sminkad och fixad för att gå i tåget. Det är lite slentriankänsla över alltihop.. man småpratar med kompisarna i föreningen och tycker att Stefan är väl en redig karl ändå. Man tycker som partiet säger att man ska tycka. Sen finns fackfolket som mest uppför sig som om det vore en utflykt med företaget, de lever i sin egen lilla bubbla där man dyrkar ledarskapet för dess långa väg från SSU. Sen har vi de obligatoriska gamlingarna, de gamla knegarna som vill ha en ny Palme och som minns sitt slit i fackklubben och inget duger längre och det var bättre förr etc.

Var passar jag in i allt det här då? Jag är en knegare, jag har familj och jag är förstörd i kroppen av överbelastning på många tunga jobb inom bland annat industrin. Jag har alltid gått min egen väg och vill inte vara som alla andra. Jag klär mig som jag alltid har gjort och ser mest ut som en gangster i de gamles ögon. Jag vill vrida partiet åt vänster och påminna om att vi är ett parti för och av arbetare men blir motad varje gång av påminnelsen om att Sjöstedt har platser över i sitt parti om det här inte duger. Var är kampen? Var är den här beryktade solidariteten där vi alla får plats och alla ska med och allas röster räknas? Var är jämlikheten där alla är lika mycket värda oavsett kön, härkomst, ursprung, utseende etc? Jag är så mycket arbetarklass man kan vara, jag lever i arbetets sfär varje dag, jag vet vad arbete innebär i både möda och belöning. Jag har universitetsstudier bakom mig likväl som jag har min uppväxt som fattig i förorten med trasiga ärvda kläder och inte alltid mat på bordet varje dag. Jag har gjort de flesta resor man kan göra i livet från den djupaste depression i de mörkaste kvarter till det spirande livet som chef med mer lön än jag hann göra av med. Allt däremellan har jag varit med om och upplevt, jag har både frodats och levt i svält men min åsikt är inte välkommen i det nya socialdemokratiska mittenpartiet. Jag var aldrig med i SSU och jag kommer inte från en välbärgad familj, jag är en arbetare som kommer från en arbetarfamilj med anor i den ursprungliga folkrörelsens virvelvind som startade hela den folkliga demokratiska processen i det här landet. Det här vill man inte uppleva i första person, det här vill man ha tryggt undanstoppat i en historiebok som man kan ta fram när andan faller på. Såna som jag är obekväma, det visar de med all tydlighet trots sina försök att dölja det. Jag representerar nämligen vad som grundade hela partiet och detta vill man inte visa för den kvasiborgerliga medelklassen man nu försöker laga skutan med för att vinna valet. Hur ska jag ställa mig till det här? Ska jag ta steget till vänster och gå med Sjöstedt i nästa tåg eller ska jag stå kvar och våndas över alla misslyckade försök att höras i massornas sorl eller ska jag ge upp alltihop och låta dem styra skeppet var helst de vill? Att man ens har dessa tankar som övertygad demokratisk socialist är fel och påvisar en brist som måste tas om hand snarast för jag är långt ifrån ensam om de här tankarna även om alla inte vågar yttra dem.

Allt det här rusade genom mitt huvud idag i majtåget i min kära gamla arbetarstad. Men jag är inte bitter (se ovan) och jag är inte helt missnöjd. Jag blir stolt över att förra årets inställda majtåg blev årets folkfyllda majtåg med ett par tusen deltagare. Jag ser med stolthet på de röda fanorna med fackens olika logos på som vajar energiskt i vårvindarna över det folk jag lever tillsammans med och arbetar med. Jag blir varm av de höga ropen om solidaritet och tänker att det kanske finns hopp ändå, det kanske inte är kört. Kanske kan svetsaren från Ö-vik reda ut det här trasslet som herrar Reinfeldt och Borg ställt till med. En arbetare vid rodret är inte dumt.. hur mycket han nu kommer ihåg av tiden på verkstan, åren i fackets korridorer och SSU kanske har raderat ut det mesta, vem vet? Han är i alla fall inte akademiker och det räcker för mig.. för tillfället..

Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.