Ideologi vs populism

201262910176613692028_sbig.jpgPolitik är inga enkla saker, det har vi intalats sedan urminnes tider men är det sant? Är det kanske samma som med ekonomi som alla är slående överens om är så vansinnigt komplicerat att endast ett fåtal verkligen begriper sig på det och att vi vanliga människor aldrig kan forma våra simpla hjärnor runt den avancerade ekonomiska processen? Vid det här laget har de flesta börjat misstänka att det är en lögn, vilket det absolut är eftersom ekonomi är oerhört enkelt så länge man inte krånglar till det med svåra ord. Politik är också enkelt men i Sveriges riksdag är man alldeles för upptagen med att krångla till det med svåra ord och påhittade problematiserande begrepp att det ser vansinnigt komplicerat ut. Problemet är att alla trasslar in sig i den här påhittade komplexiteten tills ingen längre vet var man står, var man är på väg eller var man började.

Låt oss prata lite mer om lögner, mycket av dagens politik består nämligen av lögner så det är en viktig del i ämnet. En bra politiker behöver inte nödvändigtvis ha de bästa argumenten eller åsikterna utan det gäller att ljuga mest övertygande. Det här kan man lätt påvisa genom att den som håller sig till sanningen oftast blir totalt ignorerad och idiotförklarad. Politik är ett spel om lögner och makt. Se bara på alliansregeringens åtta år av lögner som var så enorma att de fortfarande spökar i regeringen och används som argument av båda sidorna. Den kanske största lögnen av alla är att skattesänkningar skapar jobb. Hur detta skulle gå till har ingen hittills lyckats förklara och det visar ju på hur omöjlig ekvationen är om ingen kan förklara hur det fungerar?

Skattesänkningar ger inte jobb, de skapar inte jobb och de skapar definitivt inte välfärd. Sanningen är snarare den motsatta då skatter finansierar det mesta i samhället där jobben finns, tar man bort skatterna så tar man bort allt de finansierar och därmed alla jobb de underhåller. Borgarnas lösning var att privatisera allt som ersättning för det skattefinansierade vilket är dömt att misslyckas. För att den planen ska lyckas måste det finnas en viss förståelse för hur samhället fungerar och en stor del empati för samhället som enhet. Privatisering lockar dock dem med störst girighet och där finns ingen empati. Anders Borg förklarade precis hur det där var tänkt att fungera och varför det inte fungerade. Enligt Borg var tanken att skattesänkningarna för arbetsgivare som anställer unga skulle locka företagen att anställa ung arbetskraft, man skulle alltså vilja anställa. Det ville man inte och där sprack hela idén. Istället såg man en möjlighet att öka sin egen profit vilket man också gjorde. Eftersom borgarhögern hatar regleringar så sattes inga regleringar till för att förhindra det abnorma vinstspelet och därför fungerade inte planen som det var tänkt. Istället för att laga problemet fortsätter de att predika skattesänkningens evangelium, allt för att inte tappa masken. Den nya moderathövdingen Batra kör på ännu hårdare än sina föregångare. Det fungerade inte innan och det kommer inte att fungera nu. En bil fungerar inte bättre om man byter däck när bensinen är slut.

Välfärdslögnen går ut på att skatter inte behövs för att skapa välfärd. Privata aktörer kan göra jobbet både billigare och bättre enligt högern. Så kanske det skulle kunna vara om viljan fanns där men det gör den ju inte. Högern hatar den kollektiva tanken med skatter, A-kassa och andra ”kåmmunistfloskler”. De förstår kanske inte hur det fungerar eller så förstår de precis hur det fungerar, svårt att säga men jag tror på det förstnämnda. Den kollektiva idén går ut på att alla lägger en slant via skattemedel till en stor kollektiv pott. Den potten tar man ur till den som behöver det just nu. Eftersom skattemedel fyller på potten så sinar den inte så lätt och hjälpen finns där för den som behöver den när den behövs. Den är en social trygghet som skapar en välfärd som gäller alla.

Den borgerliga varianten går ut på att den som behöver hjälp ska betala för den själv där och då den behövs. Den som inte kan betala får ingen hjälp, det finns helt enkelt inga medel tillgängliga. Hjälpen finns alltså inte där för den som inte har råd. Detta ska, enligt tokhögern, vara ett ”incitament” till att ha råd så att man kan få den hjälp man behöver. En ideologiskt gångbar tanke som tyvärr saknar all verklighetsförankring. Samtidigt som man vill att alla ska jobba för att ha råd så gör man arbetsmarknaden otillgänglig för de sämre bemedlade. Dels genom att göra högre studier otillgängliga med färre platser och högre inträdeskrav och svårare att få studielån vilket sållar bort en hel samhällsklass och dels genom att göra arbetsmarknaden till en lekplats för arbetsgivarna genom att försämra arbetslagarna, försvaga facket och fylla de tomma platserna med oavlönad arbetskraft som FAS 3, praktikanter och liknande som aldrig får chansen att sätta ned rötterna i arbetsmarknadens annars så bördiga jord. Jag har svårt att tänka mig något mer kontraproduktivt och borgarna själva verkar inte förstå att deras egen politik är vad som hindrar deras egen politik.

Sen kommer jobblögnen, denna lögn har drabbat socialdemokratin med full kraft och blivit lite av ett socialdemokratiskt mantra: ”alla ska jobba”. Vilken enorm bluff! Alla måste inte alls jobba, det är detta hela industrialiseringen och de senaste åtminstone 40 årens utveckling har strävat efter; alla måste INTE jobba. Vi ska inte ens jobba, det ska maskinerna göra åt oss. Det var detta som var tanken med CNC-revolutionen och robotiseringen inom industrin, maskinerna skulle göra jobbet och vi skulle få pengarna. Den här digitala utvecklingen kommer inom kort att ta ett jättesprång framåt och då står vi inför en ordentlig global kris om inte våra politiker börjar inse det. Istället för att vinsterna återinvesteras i företagen, som det var tänkt från början, i syfte att skapa fler jobb (ja, skapa jobb på riktigt) så investeras överskottet i de privata plånböckerna hos företagsledningarna i form av vinster och bonusar och jobben uteblir. De här pengarna som skulle komma samhället till del uteblir alltså helt och samlas hos privata företagsägare som inte har det minsta intresse att spendera pengarna i Sverige. Spä på detta med att staten ska ge företagen gratis arbetskraft i form av FAS 3 och liknande så börjar storleken på problemet att klarna. Vi förvandlas snabbt till lönsamma slavar som måste tigga och be om smulorna från de rikes bord, totalt livegna hindras vi från ett fritt liv i välfärd.

Man fortsätter i båda läger mala på om tvånget att jobba samtidigt som de varken finns jobb eller något tvång om jobb. Är det inte lustigt att ingen verkar reagera på at både höger som vänster rapar denna lögn lika mycket trots att ideologierna ska gå isär på just den här punkten? Stefan Löfven liksom Jonas Sjöstedt är två gamla industrikillar som är fuller väl medvetna om den stora industrialiseringsbluffen under 1970-talet där ett slarvfel från sossarna glömde reglera vinstuttaget eller återinvesteringsregeln vilket har lett till de för marknaden katastrofala vinstuttag som görs idag samtidigt som arbetslösheten ökar. Ändå gör de inget åt det, de ser bara passivt på och faller in i högerledet som skanderar att ALLA SKA JOBBA! Det är en stor fet lögn! Det finns lösningar som medborgarlön och liknande men nu pratar vi inte om lösningar utan om lögner.

En av allianserans största lögner som nu också har smittat av sig på sossarna är den om hur farlig vänsterpartiets politik är för socialdemokratin. Den är rent av samhällsfarlig! Om S skulle samarbeta med V skulle Svea rike rämna i sina grundvalar, så farlig är den. Det förvånar väl ingen att högern säger det men att sossarna sjunger med i kören förvånar mig något oerhört. Har vi helt glömt var vi kom ifrån, var vi står och var vi är på väg? Reinfeldt, Björklund et al har kastat in kommunistkortet så många gånger att Löfven börjar ta det för givet i varje situation. Upprepar man en lögn tillräckligt ofta blir den till slut en sanning. Sanningen är at Vänsterpartiet idag står närmare Olof Palmes linje än dagens Socialdemokrater. Samtidigt ser vi en statsminister som öppet hyllar Olof Palmes politik i samma andetag som han inte vill släppa in Vänsterpartiet som för en direkt Palmeiansk politik.. Jag finner det högst märkligt att Löfven, som skolats under Palme, inte inser detta. Att Mona Sahlin som under så många år jobbat med Palme inte inser detta tillsammans med alla andra som fanns med i Palmes stab inte inser detta. Löfven döljer inte sitt förakt för den som missbrukar Palmes ord men han ser inte hur V har närmat sig 70 och 80-talets S mer och mer till de idag är mera S än S.

Personligen är jag förvånad att inte fler sossar hoppat över till V, det är ju där den S-politik finns som de flesta av oss vill ha. Vad S håller på med kan man verkligen undra ibland och att ifrågasätta detta är berättigat. Vi socialdemokrater bröstar oss med att vi för en löpande intern kritisk debatt som är själva stommen i vår styrka men samtidigt välkomnas sällan ”fel” sorts kritik vilket kan uppfattas som varande lite märkligt inom partiet. Jag har själv erfarenheter av undrande blickar och ifrågasättanden för min ”extrema” vänsterideologi när jag framför kritik inom partiet, jag har föreslagits att kanske byta till ett mer radikalt parti om det här inte passar och det är ett för mig mycket märkligt sätt att bemöta kritik. När kritiken riktas offentligt, som i den här bloggen, ignoreras den totalt och jag får ibland känslan av att den klassas som partifientlig. Är jag partifientlig då? Enligt mig är jag inte det, jag ser bara att det saknas en aktiv debatt om vissa frågor och jag gör mitt för att aktualisera dessa.

Varför hoppar inte fler av till V då, ja det kan bero på att den gamla Palme-linjen till trots så är V fortfarande ett reaktionärt parti med tydliga spår av den sosseföraktande C.H. Hermansson inte minst i Sjöstedts nära relation till vederbörande. V hanterar problembilder på ett ibland ganska naivt sätt och bemödar sig inte alltid så mycket med konsekvensanalyser vilket sannolikt ligger till grund för deras stillestånd i röstetalet. Jag har ofta sagt att jag betraktar mig som socialist i första hand och socialdemokrat i andra och både Håkan Juholts, en politiker jag verkligen respekterar, och Olof Palmes prat om den demokratiska socialismen ligger mig ganska nära. Juholt förde en rak linje som jag uppskattade, han var ärlig trots priset det kostade och han hymlade inte. Den öppenheten tror jag socialdemokratin skulle tjäna på hellre än det mumlande man ägnar sig åt idag med svårtydda ställningstaganden som sällan leder någonstans.

Ett exempel är det här med Israel/Palestinafrågan där S tar ett tydligt ställningstagande för Palestinas rättigheter som egen stat. Frågan har legat på bordet länge och beskedet var välkommet både inom partiet som ute i världen, många följde efter och S visade åter sin ställning som ledande inom socialismen i Europa. Ett tydligt vänstersteg i mitt tycke. Sedan tvärvänder man och ställer sig tvekande inför ett NATO-medlemskap och halkar ånyo tillbaka till den triangulerande linjen och slaget om mittenväljaren. NATO är högerns stora fråga och vi har inte med den att göra men nu står vi alltså och mumlar och kan inte riktigt välja var vi vill stå. ”Vi måste kunna diskutera” säger Wallström och vad betyder det? S-linjen är att vara emot men vi ska vara öppna för diskussion? Otydligt som bäst.

Här snuddar vi vid en annan lögn som bottnar i direkt okunskap hos våra politiker. De som vill satsa på NATO vill inte stärka försvaret och det faller ju på sin egen orimlighet. Ett medlemskap i NATO innebär att vi är beredda att sätta in våra trupper när andra NATO-länder så kräver och har vi inga trupper att sätta in kan vi inte vara med i NATO. Det är ganska enkelt men Sverige menar att vår insats skulle vara vår spetskompetens inom försvarsfrågor vilka vi de facto redan erbjuder så vad handlar den här potentiella diskussionen om egentligen? Att vi ska fortsätta göra det vi gör i smyg fast nu i det offentliga?

Försvarsfrågan är också under all kritik. I och med att Sverige blev medlem i EU började vi rusta ned vårt försvar samtidigt som EU-medlemskapet raderade vår neutralitet. Snacka om motsägelsefullt handlande. Det var naturligtvis Bildt och borgarpacket som stod för den kohandlingen men vi gör inget för att återställa detta vilket är ett klart otydligt ställningstagande. S menar att ett medlemskap i NATO skulle ställa till det rejält mellan öst och väst och konsekvenserna skulle kunna bli enorma, kanske till och med startskottet för en rysk offensiv i ett redan känsligt läge. Helt rätt, det vore rena vansinnet. Samtidigt vill vi börja bygga upp vårt försvar för att kunna skydda oss vid ett eventuellt krig. Hur skulle ryssen ta det om Sverige plötsligt började rusta upp? Jo, de skulle ta det som att vi har närmat oss USA vare sig det är sant eller inte. Samtidigt är vi inte neutrala längre och behöver därför ett försvar. Vi behöver det inte bara för att kunna försvara oss i krigstid utan vi behöver det av många anledningar. När stora delar av mellansverige brann hade vi inget försvar att hjälpa oss, sjukvården och räddningstjänsten fungerar inte utan ett effektivt försvar och vi kan inte göra särskilt mycket utomlands inom FN om vi inte har trupper att skicka ut. Försvaret är också en stor arbetsgivare som Sverige behöver idag. Frågan är minst sagt delikat och handlar inte bara om att försvara oss mot ryssen om de skulle få för sig att utöka sitt territorium med en liten ö i Östersjön. Var står S? Ingen aning, beskeden haglar tätt åt alla möjliga håll. Vi har konstaterat att vi måste kunna diskutera men längre kom vi inte tydligen.

Angående jobblögnen så har EU en stor roll att spela. EU var ett högerinitiativ och det har kostat Sverige fenomenala belopp i avgifter som inte gett något tillbaka. S var under EG-valet tydligt emot men efter valet har det vänt och nu är vi tydligen för i alla fall. Att som socialdemokrat idag säga att man är emot EU är jämställt med att proklamera Stalinism. Man måste som sosse vara för EU eftersom EU står för union, enighet, samarbete över gränser etc. Men det gör det ju inte. Vad hände när Grekland behövde EU som mest? Alla EU-länder vände dem ryggen och det enda som kunde få steken att vända var at Grekland satte sig i skuld till EU istället. Den ”hjälpen” behöver inte Sverige. Greklands kris och EUs hantering av den borde ha fått alla varningsklockor att ringa tills de sprack men det hände ingenting. Solidaritet kallar man EU idag trots att allt pekar på motsatsen. Titta bara på det transatlantiska handelsavtalet som i och för sig kan vara bra på sina sätt men ISDS-delen av det är det största hot mot världens demokrati som någonsin skådats. Detta säger man ingenting om förutom att Löfven menar att ”det är ju inte bra om det skulle vara sant”. Nej, Stefan, det är inte bra för det ÄR sant. Alla vet det utom du och socialdemokraterna. När Sjöstedt varnade för ISDS skakade man på huvudet och viftade bort varningen. Man tar det alltså inte på allvar? Otydlighetens dimma tätnar..

Vi ska vara med i EU för solidaritetens skull men vi viftar bort varningar om demokratins fall på grund av vår stoiska hållning till V? Vad grundar sig denna hållning i då? S har historiskt alltid samarbetat mer eller mindre med V men inte nu. Nu tittar vi omsider på vissa enskilda sakfrågor men samarbete är det inte tal om. Hur kan det komma sig? Jo, det beror på lögner som spridits så frekvent att de till slut blivit sanningar. Högern har de senaste åtta åren varnat för vänsterns politik och hur samhällsfarlig den är. De menar att ett samarbete mellan S och V vore katastrofalt för Sveriges framtid. Varför varnar de för detta? Det är ingen hemlighet och de flesta tror jag förstår vad det handlar om. Högern är livrädd för en stark vänster, de gör allt som står i deras makt för att förhindra detta samarbete av den enkla anledningen att det vore högerns undergång och alliansens definitiva splittring i evigheter amen. Ser sossarna detta då? Nej, de väljer att istället tro på lögnen. Visserligen anser jag att Sjöstedts politik bitvis är ganska naiv men ett samarbete mellan S och V vore ett reellt hot mot högermakterna och kapitalets marknadskrafter. Istället väljer S att samarbeta med det högst instabila MP som byter fot oftare än Annie Lööf vräker ur sig grodor i media. Men vad utesluter ett trepartssamarbete med S, MP och V? Ingenting som jag kan se, det vore en styrka på alla sätt. Visserligen brukar V ställas utanför regeringen då de har sin styrka som reaktionära gaphalsar snarare än som ministrar men det utesluter ju inte ett samarbete? Nu är ju tyvärr Sjöstedts krav på ministerposter i vägen för detta samarbete och kanske är det detta allt handlar om? Detta tydliga krav är en direkt inspiration från Hermansson som Sjöstedt gärna vill imponera på men jag är övertygad om att det finns någon ministerpost som V kan få som kan vara värd besväret att stampa högern på foten ordentligt. Som några kanske minns så handlade samarbetsviljan mot V om att Löfven ville skapa samarbeten över blocken och att ha med V skulle definitivt utesluta detta. Nu har dock högern visat att de inte är intresserade av samarbeten vare sig med eller utan V så var ligger hindret nu? Löfven drog tillbaka sin utsträckta hand men lämnade dörren öppen. I och med det borde ett tydligare samarbete med V inte vara så svårt, dörren står fortfarande på glänt men förutsättningarna har ändrats. Hur länge ska vi frysa ut vår egen ideologiska partner för att kräla för högern? Otydligheten svävar återigen i det socialdemokratiska lägret, var står man i frågan om V egentligen? Har man tagit högerns brandtal om den farliga vänstern på allvar och tagit det som en sanning? I så fall är vi riktigt illa ute eftersom dagens V är 80-talets S som dagens S säger sig vilja återskapa. Motsägelsefullt och otydligt så det förslår.

Sen har vi dimridån om skolan som jag verkligen inte begriper. Skolfrågan har kommit att handla om i vilken årskurs vi ska införa betyg. Det här är ett trick av major Björklund som blivit en sanning eftersom det upprepas hela tiden. Skolfrågan handlar inte om betyg i årskurs fyra, den handlar inte heller om vilket betygsystem vi ska använda för att uppnå bättre resultat. Saken är den att om vi skulle införa betyg i årskurs ett, fyra eller sju är ovidkommande liksom vilket betygssystem vi använder om vi inte först ser till att skolan får de resurser som krävs och att våra lärare får det utrymme som krävs för att kunna göra sina jobb. Däri ligger pudelns kärna men det pratar vi inte ens om. Inte ens läraren Fridolin rör vid frågan trots att han om någon i vår nuvarande regering är den som borde se problemet klarast. Istället spinner vi vidare på högerns lögner och dimridåer för att undvika kärnfrågan. Ibland undrar jag om dagens politiker bara hämtar sin information ur kvällspressen…

Politik idag handlar inte om ideologi, åter en lögn som högern bankat in i oss i och med att Reinfeldt ”varnade” för ideologier om och om igen. Högern idag gör vad som helst som handlar om att vara tvärtom mot vänstern och vänstern faller snällt in i ledet och gör samma sak. När högern säger att vi ska minska invandringen säger vänstern att vi ska ha öppna gränser, när vänstern säger att vi ska upprätthålla vår alliansfrihet (i NATO-frågan) säger högern att vi ska vara medlemmar i NATO. Ala säger bara tvärtom vad oppositionen säger och ingen tänker på konsekvenser, ingen stannar upp och analyserar var problemet egentligen ligger och därmed lämnar man ideologierna vid dörren. Det är svårt att styra ett skepp utan kompass och just nu verkar alla partier utom SD ha slagit sönder sina kompasser för ett populistiskt chickenrace.

Jag kommer alltid att vara socialist och därtill en demokratisk sådan men jag är synnerligen besviken på mitt parti som jag inte tycker ägnar tillräckligt med tid åt vår ideologi som ska agera kompass i alla lägen. Man lyssnar inte på väljarna utan man talar om för väljarna vad de ska tycka. Jag tycker inte som ni i alla frågor och jag anser att det behövs mer analys innan käftarna börjar glappa och jag rekommenderar starkt en titt på partiets ideologi innan vi tappar alla väljare vi har. Jag uppmanar alla i partitoppen att ägna sig åt tydliga argument och tydliga ställningstaganden, lyssna på vad folket vill om ni vill ha deras röster. Just nu vet jag inte vad mitt parti vill och därmed kan jag inte rekrytera nya medlemmar, det känns inte bra. Jag vet vad jag kämpar för men jag vet inte vad mitt parti vill att jag ska kämpa för. Sluta följa högerns ledband av lögner, alla strider kan inte vinnas med att tycka tvärtom. Den glöd jag såg i Löfvens ögon när SD:s Matthias Karlsson citerade Palme, den glöden vill jag se hela tiden ty den utstrålade tydlighet och ideologi. Lämna populismen hemma, mittenväljarna vet vad de vill och handlar deras röster bara om smaskiga erbjudanden så är de inte värda att jaga.

Socialdemokratin har alltid varit ett folkets parti, ett arbetarnas parti. Låt oss sträva efter  att åter bli ett starkt parti med en tydlig ideologi så som Palme en gång gjorde. Allt han sa och gjorde var inte bra men han tvekade aldrig inför ett ställningstagande och han följde alltid partilinjen och tvekade aldrig om var han stod i fråga om högern och kapitalismen.

This entry was posted in Politik. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *