En personlig analys

0001_1Nu känner jag att det är dags för en analys igen, en med lite mer underlag. Det har hänt en del sedan valnatten och ibland går det fort i svängarna. Som löneslav hinner jag inte läsa alla nyheter men jag försöker hänga med så gott det går.

I sak har jag inte ändrat mig sedan det förra inlägget, så mycket har inte hänt tydligen. Efter valnatten blev de flesta tysta, det brukar vara så efter en intensiv valperiod när alla kan slappna av och det finns resultat att analysera. Nu börjar dock en del prata och det är både glädjande och ledsamt beroende på vad de säger, ofta visar det vad de tänker och hur de resonerar och det är där det tidvis blir väldigt svart. Det är svårt att upprätthålla något slags förtroende för våra partiledare när det uppför sig som småbarn men detta är det läge vi har och det är bara att gilla läget.

Som väntat fick Stefan Löfven i uppdrag att bilda regering. Hur det här gick till går att analysera för det gick inte korrekt till väga. Talmannen Per Westerberg har frångått praxis och hittar på egna regler för tillsättandet av en statsminister. Man kan utan att överdriva säga att han går utöver sina befogenheter rejält. Praxis i Sverige är ganska enkel, praxis är dock inte en lag eller ens en regel. Per Westerberg är moderat och det hymlar han inte med nu. De flesta tycker nog att han skött sitt uppdrag bra hittills så med hans rykte i vårt goda minne blir han uppträdande nu uppseendeväckande, minst sagt. Man ställer sig lätt frågan vem som påverkar honom och är det i så fall lagligt? Talmannens uppdrag är opolitiskt oavsett vilket parti han tillhör, i rollen som talman ska han inte agera enligt en politisk agenda och därmed basta.

Det finns många som tycker att han gör det nu. Det talmannen ska göra är att ta reda på vem som har störst förtroende av partiledarna efter ett val. Av förklarliga skäl brukar det vara det partis ledare som vann valet men systemet bygger på den gamla modellen med fempartiregering. Idag har vi nio partier representerade i riksdagsvalet, det krånglar till det hela något. Systemet är konstruerat så att ingen ska kunna obstruera, dvs hindra, att en partiledare släpps fram som statsministerkandidat. Det är uteslutande en fråga om förtroende hos medlemmar och regering. Det talmannen nu gör går emot praxis då han kräver att statsministerkandidaten ska få igenom en statsbudget innan han släpps fram. Detta är inte talmannens jobb. Först släpper man fram en regeringsbildare sen byter vi talmän och efter det ska budgeten förhandlas. Det är alltså inte sittande talman som tar dessa beslut utan den efterkommande. Nu har Westerberg dock tagit sig ytterligare friheter vilket förvånar många. Det vore väl kanske i sin ordning då praxis trots allt inte är en regel men det finns andra omständigheter som måste tas i beaktning. Talmannens krav är sannolikt inte han egna utan hans partis. Moderaterna ställer samma krav på Stefan Löfven nämligen, de kommer inte att ta ställning till regeringssamarbete innan han presenterat och fått en budget godkänd. Detta är i realiteten  omöjligt eftersom budgetförhandlingarna inleds med regeringsbildaren när han blivit framsläppt av talmannen och regeringens parter. Nu vill de alltså att processen ska vändas bak och fram. Syftet med detta är med stor sannolikhet att försvåra för socialdemokraterna vilket som jag sa tidigare ska förhindras. Plötsligt obstrueras processen trots att det inte ska gå att göra.

Detta höjer ett och annat ögonbryn men det väcker inga enorma protester vilket det borde. Vad partierna säger och gör är en sak men talmannen får inte agera partipolitiskt i sitt uppdrag. Det står över alla tvivel att Westerberg är påverkad av partiets vilja.

Men Stefan har dock fått uppdraget att sondera terrängen för ett regeringsbildande nu och det är ju åtminstone ett litet framsteg. Han har pratat med alla alliansledarna som ger det väntade beskedet att de inte är villiga att sitta i en S-ledd regering. Vad skulle de annars säga? De har gemensamt gått till val på ett gemensamt manifest och en gemensam budget. Att säga annat skulle vara att direkt svika väljarna. Även om vi ute i landet räknar bort alliansen nu så är den inte helt borta än. De agerar fortfarande gemensamt och lämnar samma besked samtidigt.

Någon tanke på vad som är bra för Sverige verkar inte existera. Nu handlar det om tävlan och prestige. Alliansen har tagit på sig en offerkofta och sitter gemensamt och pekar finger åt Löfven och säger att nu kan du ju få visa vad du går för, lycka till. De har inga avsikter att bidra med något och i det här läget kan man kanske inte vänta sig annat. Anna Kinberg Batra säger att ”längre fram kan det bli samarbete i frågor, men det återstår att se”. Det summerar nog läget ganska bra. Just nu är det inte aktuellt helt enkelt, de är skyldiga sina väljare att upprätthålla den ställning de gick till val på. Allt annat vore ett enormt svek och skulle kosta många röster till nästa val. Under de senaste åren har ju dock allianspartierna visat att de säger en sak för att ändra åsikt ganska snart igen så vi får väl se.

Annie Lööf (C) vidhåller envetet att ”C går nu i aktiv opposition”. Den människan är det mest envisa fruntimmer som vistats i svensk riksdag, hon är rent av dum då hon uppför sig som om det här handlade om en debatt i ett ungdomsförbund. Den forne centerledaren Olof Johansson har gett henne bannor för detta och påpekar att det inte handlar om vad man tycker om de olika partiledarna utan om att regera ett land och då måste man ta sitt ansvar som man fått mandat för av sina väljare. Han påminner om när Ingvar Carlsson en gång ställde samma fråga till honom som Löfven nu ställer till Annie. De gick i konstruktiv opposition vilket han tycker att C bör göra även nu då det inte handlar om envig utan om riksstyre. Annie verkar inte ha lyssnat på sin föregångare eftersom hon senast idag vidhöll sin naiva ställning. Ärligt talat tror jag inte hon förstår riktigt vad det här handlar om och att hon inte har landets bästa i sikte står över alla tvivel. Det här är personligt.

Jan Björklund (FP) säger i stort sett samma sak. ”Vi kommer inte sitta i regering med Socialdemokraterna, vi kommer inte att vara ett stödparti.” Björklund säger också att han inte fått frågan om regeringssamarbete av Löfven. Folkpartiet har ganska många frågor gemensamt med socialdemokraterna och dessa båda har historiskt jobbat bra ihop även om de varit i opposition. Detta är inte en tradition Björklund känner att han vill upprätthålla. Han går på alliansens besked sedan tidigare och sen var det inte mer med det. Även denna man är bland de suraste och grinigaste partiledare Sverige skådat i politikens värld. Att han har några väljare alls förvånar mig men han har ett otroligt stöd i sitt parti. Dock ryktas det om att hans avgång inte är alltför avlägsen eftersom han inte lyckades få partiet i regeringsställning. Kanske agerar han utifrån vissheten att han inte kommer att sitta kvar snart, nästa ledare får ta sina egna beslut men han själv vill bli ihågkommen för sin stoiskhet. Ingen fara Björklund, din sura uppsyn har etsat sig fast hos hela folket. Din förmåga att byta argument och ståndpunkt med varje mening och din förmåga att skylla ifrån dig alla misstag på ”såssarna” kommer vi inte att glömma i första taget så du får som du vill. Björklunds tjurskallighet är dock inte så populär i folkpartistiska led som han kanske tror.

Göran Hägglund (KD) svarade på Löfvens frågor innan han ens hann ställa dem. Han ger svaret till media innan han går in till mötet med S-ledaren. Vi kan väl anta att han gav samma svar till Stefan som de andra. KD har dock en tendens att aldrig säga något direkt konkret vilket de inte gör nu heller. Det får vi titta på sen är en standardreplik, KD lever i nuet och blundar för allt annat.

Alliansen håller således en enad front mot alla andra. Det var väntat men det är inte slut där. Väljarna och medlemmarna är inte så överens med allianspartierna som de tror. Missnöjet gror och det är ingen hemlighet att helt andra konstellationer finns sedan länge ute i kommunerna. Det är inte alls ovanligt att blocken inte finns alls i vårt avlånga land, istället gör man de uppgörelser som behöver göras och har för avsikt att bli så effektiv som möjligt, något som alliansledarna nu bör ta lärdom av. Det handlar inte om att styvnackad stå fast vid allt man sagt under en stenhård valrörelse utan det handlar om att styra ett land.

Konsekvenserna av att totalt ignorera allt samarbete med S är katastrofala för Sverige. Denna bångstyriga opposition gynnar bara sverigedemokraterna som blir alltmer stärkta i sin roll som vågmästare. Vad alliansen än säger om detta så vet de att sd nästan uteslutande stöttar alliansens förslag. Resultatet kan alltså bli att vi får en rödgrön regering som inte kan få igenom sin politik på fyra år. Sverige stannar och misären ligger kvar över landet som en blöt unken filt. Inget blir sämre men inget blir heller bättre eftersom inga beslut kan fattas. S kommer inte att kunna reparera välfärden på något plan under den perioden, väljarna kommer att uppfatta det som att S inte gör något och nästa val vinner alliansen igen med ett ännu starkare sd. men det här bekymrar inte borgarna det minsta. Kan de sätta ned vänstern så kommer de att göra det kosta vad det kosta vill. Borgarnas mål är inte att skapa ett bra land, deras enda syfte är att få bort allt motstånd och ta makten för sig själva. Sd har samma mål, de suktar bara efter makten trots att alla med en smula eftertanke kan se att de inte har några ambitioner att göra något annat än att driva en strikt flykting- och invandringsfråga.

Jag ser också tecken på att även Vänsterpartiet har tagit på sig en offerkofta. Medlemmarna väller in i V nu och många tar beslut om medlemskap för att stoppa S som någon slags barnslig hämndaktion. Att de i och med den handlingen och det syftet skapar ett starkare sd och en starkare allians som kommer att bli ännu svårare att få bort vid nästa val verkar inte bekomma dem. Vs ideologi verkar inte ha ändrats mycket från VPKs tid, det är revolutionen som hägrar. Inte heller V bryr sig om vad som händer med landet, huvudsaken är att de får djävlas med S som inte höll ett löfte de aldrig gett. Det här bekymrar mig faktiskt, det är bara negativt. Visst är det glädjande att många vill aktivera sig politiskt på vänsterkanten men när syftet är att splittra hela vänstersidan så blir jag bekymrad. Vad ska det leda till? Vad tjänar de på en sådan handling? Ska de efteråt göra en Björklund och mena att det är såssarnas fel? Har de beaktat konsekvenserna? Jag tvivlar på det. Deras politiska mål gynnas inte av det här beteendet.

Låt oss titta på hur det ser ut. Det finns några saker man måste ta med i beräkningarna när man lyssnar på hur V-väljarna pratar.

1. En S+mp+V regering är vad många säger sig vilja ha. Är det verkligen det bästa med de siffror som valet resulterade i? E sådan regering skulle cementera ett rödgrönt block. Vill man verkligen det samtidigt som man säger sig vilja spräcka blockpolitiken? Löfven har varit tydlig med sedan dag ett att hans syfte är att avskaffa blockpolitiken. Den gynnar högern och extremhögern och leder till ökade klyftor och ökad misär för den vanliga människan. Är det detta V vill ha?

2. En sådan regering skulle inte få igenom ett enda förslag i riksdagen. Sd skulle som vanligt stötta alliansens förslag och alliansen skulle säga emot regeringen i alla lägen. Är regeringsposten så viktig att det är värt att inte ha någon makt eller möjlighet att påverka? Eftersom V är ett relativt litet parti så skulle deras politik, även om S fick stöd av alliansen, bli en så liten del i politiken att den i det närmaste skulle försvinna. De skulle vara maktlösa men de skulle ha en plats i regeringen. Är det så eftersträvansvärt verkligen? Så viktigt att man aktiverar sig emot sin röda granne och splittrar vänsterpolitiken för X antal år framåt?

3. Historiskt har V alltid stått utanför regeringen och där varit ganska stark i S-regeringar. Utanför regeringen har de mer att säga till om, de kan påverka mer och har större handlingsfrihet att driva sin egen politik. Att aktivt motarbeta S nu i ren bitterhet är att avsäga sig den möjligheten. Situationen har blivit en vendetta och medlemmarna skriker sig hesa om hämnd för att de inte fick det som ingen sagt att de skulle få. De vill kanske inte ha makt att påverka politiken? Det viktigaste kanske är makten för maktens egen skull? Är det så bör de inte anklaga S för att ha förvandlats till ett högerparti, inte när de själva driver högerpolitik som bara syftar till anskaffning av makt.

Jag vidhåller att Stefans sätt att snoppa av Sjöstedt var dåligt, det var plumpt och oprofessionellt för att inte säga onödigt och provocerande. Idag läste jag att det var medvetet att vara så abrupt och kanske är det en av Löfvens beryktade förhandlingsmetoder men jag tvivlar på att den fungerade i motsats till vad Löfven själv tror. Han har skapat en mycket bitter vänster som han nog inte ska ta så för given som han verkar göra. Det är trots allt en revolutionistisk rörelse han spelar med, de är kända för att överreagera och låsa sig i sina uppfattningar. Löfven skapade en martyr med sitt hårda besked och det är jag inte så säker på var tanken. Jag har dock fortfarande en malande tanke i bakhuvudet som säger att det finns en räv i det här spelet. Mitt undermedvetna säger mig att det finns mer här än vad vi ser och vet om. Dessa båda herrar har drivit en valrörelse ihop, de har en gemensam bakgrund i industrin och en geografisk gemenskap i sitt ursprung. De har kommit nära varandra under en lång tid och jag skulle bli synnerligen förvånad om det här inte var planerat och att vi inte sett det sista av det här spelet än.

Jag vill inte spekulera i hur det här har speglat Löfven i de olika lägren, om det vet jag föga och ämnar inte sätta mig in i det heller. Jag har dock ställt frågan till några lokala vänsterpartister men de vill inte svara.

 

 

Nu skulle ju det här vara en analys så jag får väl börja komma ditåt nu..

Jag tror..
..att Björklund kommer at avgå ganska snart. Jag tror inte att han vill sitta kvar längre och jag tror inte att han har så stort förtroende längre. Han är ingenting utan sin ledare i M och det vet vi allihop. När detta händer så kommer den nya ledaren inte att vara så låst vid löften som avgavs under allianstiden och därför kommer inom kort överenskommelser göras mellan FP och S.

..att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som ledare för KD. Han är populär och säger egentligen ingenting konkret till någon om något. Han svamlar sina klyschor och det passar hans passiva parti. Han stöter sig inte med någon och skapar inga nya kontakter heller. När Björklund har avgått kommer han kanske att gå till S och se vad de kan få ut av en deal med dem. De kommer att driva samma politik som alltid och komma överens med S i frågor som ligger i bådas intresse. KD vill sitta kvar i regering och riksdag och det kommer de att göra med minmal ansträngning.

.. att Annie Lööf kommer att tappa förtroende hos de gamla C-väljarna. Hon ignorerar en stor centerledare som Olof Johansson och det tror jag inte passerar obemärkt. C var som störst under Johansson och hans bondepartist-ord väger tungt mot den unga nippertippan och hennes stureplansattityd. Sitter hon kvar kommer hon att fortsätta sin ignorans och sin arrogans mot S och med henne i ledningen blir det inga överenskommelser om något annat än att de inte är överens. Detta kommer att förminska C och jag tror att medlemmarna förstår detta vilket kommer att leda till ledarbyte, kanske inte lika snart som hos FP men inte långt därefter. Neutrala överenskommelser med S kommer att fattas ganska snart efter hennes avgång.

..att moderaterna (vem det nu blir som får ta över den skutan) inte kommer att ta några utsträckta händer från S. Deras ord om att hindra sd är tomma. Deras medlemmar bryr sig inte om det och även om de gör det så bryr sig inte ledningen om vad medlemmarna tycker. Det är det klassiska m. Spricker alliansen kommer moderaterna inte att kunna återskapa det, det är inte ens säkert att de vill återskapa det. Arkitekterna Schlingmann, Borg och Reinfeldt hade en vision som de genomförde, ingen annan kan ta över det jobbet och det var inte heller meningen. Moderater delar inte med sig.

..att sd kommer att växa en smula innan det sjunker som en sten. Sd är ett typiskt missnöjesparti om man tittar på varifrån väljarna kommer. De har ingen politik och inga frågor värda att notera. De är inte välkomna i extremhögerns kretsar ute i Europa eller ens i Skandinavien på grund av deras fascistiska rötter. Folket kommer snart att inse att en röst på sd bara var en röst på moderaterna och att sd inte har något att tillföra i den politiska debatten. Jag väntar med spänning på när Söder eller Åkesson eller någon annan av deras partitoppar gör bort sig ordentligt, då tar sagan slut för dem för alltid. Åkesson har bytt attityd nu efter valet, han blev lite kaxig och sådant brukar få konsekvenser. Visst blev de det tredje största partiet men de har ändå ganska få procent. Att i det här läget kräva saker av riksdag och regering är förmätet och visar bara deras sanna syften; att anskaffa riktig makt.

..att F! aldrig kommer att komma in i regeringen eller riksdagen mer än med några ytterst få mandat. Det är en återupplivad grupp-8 rörelse som lever på konstgjord andning under en drivande Schyman. Tappar hon intresset faller projektet som en pannkaka. De gjorde en bra valrörelse men det stannar troligtvis där.

Om det blir omval får jag omvärdera igen. Jag tror inte att det blir omval men det är inte uteslutet. Omval är otroligt bökiga att genomföra och ingen vill sannolikt gå igenom en sådan process. Vad jag vet har det bara hänt en gång tidigare och det gick inte bra.

Om Löfven inte släpps fram som statsminister eller om det blir en svag minoritetsregering utan Vs stöd så kommer sossarna att tappa otroligt många röster till nästa val. Stefan har ett riktigt hästjobb framför sig nu och det är viktigt att han inte är otydlig. Han bör inte upprepa fadäser som den med Sjöstedt, det förlorar han stort på. Kommer han fram med lite stöd, om än passivt, från de borgerliga så tror jag att han kan vara vad Sverige behöver.  Lyckas han med sina prioriterade frågor kommer han att vinna nästa val också, det är jag övertygad om. Sen får vi se vad som händer.

 

Mer analytisk än så tänker jag inte vara idag.

Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.