Arbetarrörelsens dag 2015

1:a maj 2015

1:a maj 2015

Igår var det den 1:a maj, arbetarrörelsens dag. I min lilla stad regnade det, den lilla samlingen människor som väntade på att tåget skulle starta var inte stor. De senaste årens majtåg har inte imponerat i storlek jämfört med förr och ett kallt vårregn gav inga förhoppningar om att årets skulle bli bättre.

Jag gick någonstans i slutet av tåget, det behövdes banderollbärare och någon hade sett ut mig och min kamrat till bärare av en LO-banderoll. Tidigare år har jag haft äran att bära en enkel röd fana men en LO-banderoll är inte fy skam. Som vanligt gick jag med kommunalfolket eftersom mina egna i handels inte behagar ha några representanter i tåget av någon anledning. Längst fram i ledet gick Karl Petter ”kålle” Thorwaldsson, LOs ordförande. Bakom mig gick som vanligt SSU-tjejerna med sina megafoner.

Jag tänkte att även om det inte är ett långt tåg så betyder deltagandet av oss som trotsar vädret för att demonstrera budskapet om solidaritet och rättvisa desto mer. ”Ingen kan göra allt men alla kan göra något” och de som gör något gör det för alla. Om jag så skulle gå där ensam skulle hedern inte vara mindre att få stå upp för alla som behöver det och inte kan stå upp för sig själva. Vi gick i år en väg som gav större uppmärksamhet än tidigare år då vi mest gått på smågator, det har nästan verkat som att vi inte har velat synas. Årets väg gick mitt på de största gatorna rakt genom staden. Vad är det för vits med en demonstration om man smyger omkring på smågator?

När vi så kom till en sväng så passade jag på att titta bakåt och till min förvåning tog tåget inte slut, det hade fyllts på ordentligt under vägen. En stund senare pressade sig en mamma med barnvagn in framför mig och började ropa med i slagorden som ekade ur megafonerna bakom mig. Det regnade mera nu och mina händer var stelfrusna runt banderollpinnen men det kändes helt okej, vi var många och vi blev fler. Vi passerade byggplatser där arbetarna stod i sina varselvästar och  hejade på, en kille som såg ut att kunna vara från någon öststat hade tagit av sig sin hjälm som han höll över hjärtat och han såg nästan tårögd ut. Allt detta värmde stort och kylan försvann liksom obehaget av mina genomvåta kläder.

 

Efter vi tågat färdigt var det dags för tal av ”kålle”. De senaste majtalen jag hört har mest bestått av samma svada man hör från riksdagens talare, inrepeterade tal som inte betyder någonting för gemene man som inte fattar lingot. Förra året lyssnade jag på Damberg och jag minns inte ett ord av vad han sa, han talade inte till oss utan höll ett tal för oss precis som Magdalena gjorde några år innan. KP vet hur man håller tal, han talade med oss, till oss och om oss. Hans ord grep tag i oss och skakade om oss, applåderna ville inte sluta när han var färdig.

Han pratade om hur enkelt det var att förändra om man bara vill och vågar. ”FAS 3 kan avslutas redan på måndag, vad är problemet?”, ”en förstasida sa att tågen går i tid, det ska inte vara en förstasida att tågen går i tid de ska gå i tid varje dag”, ”vi har bostadsbrist i över 70 kommuner och inga modeller löser det problemet, det enda som löser bostadsbristen är att bygga fler bostäder. Hur svårt ska det vara” osv. Jag håller med, det är enkelt om man bara vill och vågar. Problemet är att regeringen inte verkar vilja eller vågar den inte? I så fall varför? Är Löfven rädd att stöta sig med näringslivet som tjänar på låga löner och hög arbetslöshet i syfte att pressa löner och skapa en onyttig konkurrens om de jobb som finns? Vi kan minska arbetslösheten hur lätt som helst men det krävs handling inte framtagande av modeller och tillsättande av kommissioner. Har vi råd att betala anordnare flera miljarder för att hålla människor instängda i ”sysselsättning” så har vi råd att ge samma pengar till de arbetslösa så att de kan utbilda sig och söka jobb själva. De enda som tjänar på FAS 3 är anordnarna och FAS 3 behöver inte fasas ut, det kan stoppas NU.

Unga människor kan inte flytta hemifrån för det finns ingenstans att bo, varför bygger vi inte mer lägenheter? I samma veva skapar vi jobb för byggarbetare som ger andra jobb för elektriker, målare, snickare och alla återförsäljare av material, mat och kläder. Att bygga är ett lätt sätt att skapa jobb för många.

KP sa också en annan sak som jag absolut håller med om, han sa att trygga människor med bra löner och bra levnadsvillkor inte är rädda för främlingar och inte röstar på fascistiska partier som bygger sin politik på rädsla och otrygghet. Skapar vi jobb så gör vi människor tryggare och ett tryggt samhälle stöttar de som har det sämre. Politiker kan inte skapa jobb men politiker kan ta beslut som säger att vi ska bygga mer, att det ska bli lättare att vidareutbilda sig, lättare att byta jobb. Politiker kan se till att arbetsförmedlingen inte lägger ner fler kontor i syfte att skärpa kontrollerna av arbetssökande utan istället fokuserar på det de ska göra: att skapa kontakter mellan arbetsgivare och arbetstagare, att utbilda människor för att möta de krav som finns på anställda. Politik är att vilja och att våga, inte att fega ur och skapa fiktiva modeller för framtiden.

Det var ett gripande tal och det innehöll den del av socialdemokratin som jag länge saknat; mod och ilska. Lite djävlar anamma och knutna nävar mot kapitalismens egoism. Det var bara en sak jag inte tyckte om. Som LO-bas ska han naturligtvis prata om arbetets värde och som socialist är jag självklart införstådd i arbetets lov men syftet med att leva är inte att arbeta. Han glömde biten om att vi arbetar för att leva, inte tvärt om. Han glömde hela den del som Wigfors pratar om, att vi inte måste arbeta dygnet runt utan att vi måste leva också, leka och må bra och ta vara på livet utanför industrins grå väggar. Vi arbetar inte för att skapa en stabil industri, industrin finns där för oss inte tvärt om. Han skulle ha kunnat nämna att arbetstidsförkortningen borde ha genomförts för länge sedan, dels för att ge oss mer fritid och dels för att skapa utrymme åt fler som kan få ett jobb. Arbetstidsförkortningen är ett bortglömt mål i arbetarrörelsen och istället pratade han om rätten till heltid och vikten av att alla har ett jobb att gå till.

Vi har ett jobb att gå till även om vi går till det sex timmar per dag eller fyra dagar i veckan. Vi har innehållna löner som idag delas ut till företagen som bonusar och vinster istället för att återinvesteras i verksamheterna så som det var tänkt, vi har hållit tillbaka våra löner i snart 40 år, när får vi tillbaka dem? Det här nämnde han inget om och det gjorde mig lite besviken. Ska arbetarrörelsen bli stark igen och utgöra ett reellt hot mot kapitalet så måste vi ta tillbaka våra grundläggande frågor, de som verkligen på ett konkret sätt påverkar människors liv. Men även denna kraftfulla LO-bas är lite rädd för att stöta sig för mycket med näringslivet.

Vad hade hänt om LO och socialdemokratin stod upp för kortare arbetstid med bibehållen lön istället för rätten till att jobba heltid? Vad hade hänt om de stått upp för medborgarlön istället för höjda A-kassor och högre socialbidrag? Vad händer kort sagt om arbetarrörelsen ställer sig upp för människors rätt att leva som fria individer.

Varför pratar de inte om det finansiella systemets brister och ombyggnaden av det ekonomiska systemet med ett annat system än det skuldbaserade bluffsystemet vi har idag där bankerna bryter mot lagen i att de lånar ut ingenting mot höga räntor? Är det något som skapar misär i arbetarnas led så är det skuldbelastningen som dessutom riskerar att inom kort välta hela samhället när alla bubblor spricker. Det här pratar de inte om alls och det är både synd och skam.

Men på det stora hela är jag väldigt nöjd med gårdagens högtid. Så mycket folk som gav sig ut i ruskvädret för att stå upp för jämlikhet och solidaritet, det trodde jag inte. Jag blir stolt över min stad.

This entry was posted in Politik. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *