Är målet att jobba?

arbeteDel två i min nya arbetslinje tänkte jag ägna åt mål och syfte samt resultat och konsekvens. Är det ultimata målet verkligen att jobba och vilka konsekvenser kan vara kopplade till full sysselsättning contra icke full sysselsättning? Vilka alternativ finns till det klassiska heltidsjobbet?

Sossarna skanderar ”full sysselsättning”. Borgarna skanderar en gammal sosseslogan ”alla ska med” (deras nya linje verkar vara att sno så mycket som möjligt av S för att upprätthålla illusionen om att vara ett arbetarparti och eftersom de inte vet vad arbete är eller innebär så måste de naturligtvis sno från de som vet). I stort sett alla partier säger sig verka för full sysselsättning och vissa menar det och andra säger det bara. Inom det röd/gröna blocket vill man verkligen att alla ska ha ett jobb, att alla ska kunna ha en dräglig levnadsstandard med en avtalsenlig lön som går att leva på och ett människovärde som ofta erhålls genom den gemenskap arbetet ger osv. Inom det blå blocket är man däremot ganska ovillig till det här med full sysselsättning, det gynnar inte det kapitalistiska idealet utan istället jobbar man medvetet mot ett mål med en ganska hög procent arbetslöshet som aldrig bör understigas, jag kommer till det lite längre fram.

Låt oss ta en snabb titt på vilka skillnader som finns i synen på arbetslöshet.
Det finns två stora grenar inom arbetslöshet och sysselsättningsgradsforskning och politik.  Den ena är den så kallade Keynesianska grenen, grundad av den brittiska ekonomen John Maynard Keynes 1936. Keynes menade att den höga arbetslösheten i efterkrigsåren (första världskriget) berodde på för låg efterfrågan på varor och tjänster. För att motverka detta förordade han en expansiv finanspolitik, så kallad stabiliseringspolitik, genom bland annat en underbalanserad statsbudget. Keynes menade att full sysselsättning inte uppnås då det inte är naturligt (väldigt kort sammanfattat). En del av teorin går ut på att arbetslösheten kan minskas genom att produktionen ökar utan att priserna för den delen också ökar då fler måste anställas och efterfrågan också ökar vilket resulterar i ökad konsumtion vilket resulterar i högre priser osv.. En uppåtgående spiral från noll till hundra. Detta bara kort sammanfattat. Den Keynesianska linjen skulle kunna föra ett land från hög arbetslöshet till hög sysselsättning ganska enkelt, det är så den är konstruerad i efterkrigstidens lågkonjunktur. Man kan väl förenklat säga att den Keynesianska linjen går ut på att staten reglerar ekonomin.

Den andra grenen är den så kallade Chicago-skolan, ivrigt förespråkad av bland andra Milton Friedman och George Stigler. Chicago-skolan är starkt kritisk till Keynesianismen och statens inblandning i ekonomin varför den ofta används som motpol till Keynesianismen. Chicago-skolan förespråkar privatiseringar, avregleringar och en kapitalistisk marknadsekonomi. Chicagomodellen anses ligga bakom regeringar som Thatcher, Nixon och Reagan. Chicagomodellen bygger på den kapitalistiska monetarianismen där ekonomin styr samhällets utveckling och ekonomin ligger i den privata sfären långt borta från statens kontroll.

Dessa modeller finns att tillgå samt alla som på något sätt bygger på dessa. Båda har en ganska motsatt syn på pengar och arbetslöshet. Den ena ser människan i centrum och den andra ser ekonomin i centrum, detta visar ganska tydligt på vilken syn man har på mänsklighet generellt inom de kapitalistiska leden. Men nu ska vi inte vara för hårda, bara för att en teori finns så betyder det inte att dess skapare hade en dålig människosyn. Robert Oppenheimer t.ex. hade inte för avsikt att spränga Hiroshima med sin uppfinning, han hade en teori och en utmaning som han övermannade och därmed var han nöjd i vetenskapens namn. Den som tog beslutet att släppa bomben på människor och därmed göra sig skyldig till ett ofattbart folkmord är en annan sak, det kan inte beskyllas vetenskapen. Samma sak gäller här, både Keynes och Friedman var nationalekonomer som jobbade med modeller och teorier. Det är upp till den som använder dessa teorier att se till människans värde och betydelse i helheten. Inom vänstern ser man oftast till Keynes och inom högern ser man oftast till Friedman. Resten får ni tänka ut själva.

Så, vad är det som händer i Sverige nu då.. vilken modell använder vi? Ja, vår kära högerallians använder sig av ett system kallas NAIRU (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment)  vilket innebär i stora drag att man låter inflationen styra och reglera arbetslösheten. Kort sagt låter man pengarnas värde bestämma vår välfärd och våra livs värden, ännu kortare sagt våra liv är inte värda pengarna vi inte tjänar. NAIRU bygger på monetarismen inom bland annat Chicago-skolan och Friedmans teorier. Enligt NAIRU finns det en naturlig arbetslöshet som måste bibehållas för den ekonomiska balansen. Enligt modellen ska det ta lång tid att hitta jobb, det gynnar ekonomin. Arbetsgivarna ska välja att behålla anställda längre med högre löner hellre än att rekrytera ny arbetskraft, även detta gynnar ekonomin. Börjar det låta bekant? Oavsett hur kompetent arbetskraften i sysslolöshet är så ska arbetsgivarna välja bort dem och arbetslöshetsköerna ska växa och frodas så länge inflationen vill det. Så fungerar Sverige idag. Vårt människovärde är betydelselöst för inflationen så hur kan alliansen proklamera att alla behövs? Jodå, alla behövs. Alla arbetslösa behövs för att stärka inflationen och kronans värde.

Man kan lätt få illusionen att alla behövs i arbete eller att alla ska ha rätt till ett jobb betyder att borgarna vill driva en arbetslinje som genererar jobb till alla men sanningen är långt borta från detta resonemang. Alla behövs (arbetslösa) och alla ska ha rätt till ett jobb (men inte få något). Däremot är de ärliga med att de som jobbar ska tjäna mer, det är precis det som NAIRU eftersträvar. Att borgarna själva nekar till att de har denna syn på arbete och mänsklighet är lika betydelselöst som det mänskliga värdet enligt Milton Friedmans monetära ekonomi. Helst vill de att arbetslösheten ska ligga runt 15%, då frodas ekonomin maximalt. Denna regering har vi röstat fram i två val.

Så kontentan av detta resonemang då..
Med en borgerlig regering kommer arbetslösheten snarare öka än minska. Vad de än säger så ljuger de om de inte erkänner detta ty det är denna monetära ideologi de jobbar efter. Pengar betyder mer än liv för borgarna. Vill vi öka arbetslösheten så röstar ni på alliansen. De vill inte på några sätt i världen att fler ska ha ett arbete, det går rakt emot allt de står för.

Med en vänsterregering.. ja, jag vet faktiskt inte var de vill. Full sysselsättning säger de men det är en omöjlighet i både teori och praktik. De vill i alla fall snarare införa en Keynesiansk linje än motsatsen. De förstår att arbetslösheten kommer att bli en svår nöt att knäcka, borgarna har varit effektiva i sin destruktiva demontering av välfärden. De kommer sannolikt att göra vad de kan med olika projekt och program för att få folk i arbete med vettiga löner eller löneliknande inkomster. Det kommer dock att kräva mer än en mandatperiod för att få igenom de förändringar som krävs, det tar ju som bekant längre tid att bygga upp än att riva ned och frågan är om Svensken förstår det.. Jag blir lite svävande när det kommer till en framtida S-regering då jag helt enkelt inte riktigt vet vad de vill. Finansministerkandidat Andersson har ju delvis varit inne på Friedmans teorier men snabbt ändrat sig till Keynes några gånger men hon är också teoretiker och kanske har lite svårt att sätta den politiska färg på ekonomin som kommer att krävas av en finansminister inom det röda blocket. Jag vet inte riktigt med all triangulering och tveksamma valprojekt var S är på väg men jag hoppas att de menar vad de säger om sysselsättningsmålet. Men är målet att jobba?

Visst vill man inom S få folk i arbete, det är väl ett underligt arbetarparti om inte.. men är målet att jobba eller är sysselsättningen ett självändamål? Måste man tillsätta ALU, API, jobbgarantier och liknande saker för att sysselsätta folk? Finns det inget vettigare man kan göra? Utbildningar pratar man om men man kan inte tvinga folk att gå tillbaka till skolan. Varför inte helt enkelt låta folk ta till vara på sina egenskaper och betala dem för utförda arbeten inom samhällets tjänst? Som bidragstagare inom socialförsäkringen fick jag jobba för bidraget ibland, det kändes väldigt fel. Att jobba för A-kassan kändes bättre men fortfarande fel. Varför var mitt arbete mindre värt än en anställds? Detsamma gäller dagens FAS-arbetare och annat liknande. Utför man ett arbete ska man väl ha betalt för det?

Att jobba för jobbandets skull kan aldrig bli ett självändamål. Det är meningslöst och destruktivt. Sen behövs nya definitioner av vad arbete är. Det behövs absolut definitioner av vad arbetet är värt. Måste man verkligen vara anställd för att arbeta? Ett arbete är ett utbyte av tjänster eller pengar mot tjänster. Om ekonomin är så usel att vi inte kan sätta folk i arbete via anställning, sätt dem då i arbete via tjänsteutbyte. Definitionen av ett arbetes värde i mängd utförda arbetstimmar är förlegad. Vi måste vakna upp och definiera om våra värderingar. Det enda som är värt något i längden är våra liv och vår värld som vi lever i. Antal arbetade timmar i en industri eller i en sjukhussal eller i en skola är irrelevant. Vi värderar våra liv i ekonomiska termer och det är fel, vi är inte beroende av pengar utan pengarna är beroende av oss. När pengar har blivit mer värda än människoliv så är det hög tid att byta system. Är målet verkligen att jobba för jobbandets skull?

Vad som har skett i vår värld är att våra liv har fokuserat på det ekonomiska värdet. Vi har glömt att det är våra liv det i slutänden handlar om, våra liv och vår miljö har hamnat i skuggan av ekonomin. Om man släpper allt man tror sig veta och funderar över vilket som är mest värt; pengar eller liv, så borde varje tänkande individ komma fram till att livet är värt mer än pengarna. Måste vi verkligen arbeta varje vaken timme av varje dag? Vem har bestämt det? Om vi går tillbaka något sekel så kunde vi bara arbeta så länge det fanns ljus. Sen kom elektriciteten och vi kunde arbeta längre varje dag. Gjorde vi det för att vi var tvungna att göra det eller för att någon annan tjänade på det? Samma sak med industrialiseringen och maskinernas intåg, maskinerna gjorde att vi kunde fördubbla produktionen flera gånger om men gjorde vi det för att vi behövde det eller för att någon tjänade på det?

Både ljuset och industrialiseringen hade naturligtvis fördelar men det finns också stora nackdelar. När vi jobbar längre förändras vår dygnsrytm och vi mår sämre och sämre, det är ingen slump att medicinforskningen rusar framåt i takt med vår allt längre arbetstid. Med längre arbetstimmar kommer mer stress och människovärdet sjunker i takt med att bolagens bankkonton blir fetare. Industrin ökade produktionen och det var positivt till en början. Mer kunde produceras för samma kostnad men snart ökade priserna och med maskiner behövs ju inga arbetare.  När fler blev av med jobben och produkterna blev dyrare så blev det ju inte bättre i alla fall. Man sa då att robotindustrin inte skulle påverka arbetskraften när de första robotarna och CNC-maskinerna kom. Nej, istället skulle man fortsätta att tjäna in pengarna men arbetarna skulle avlastas i och med maskinerna så att arbetstiden kunde förkortas. Blev det så? Nej, det tjänade ingen på förutom arbetarna så det blev aldrig verklighet. Där står vi kvar idag, 30, 40, 50 år senare och stampar på samma ställe där arbetslösheten ökar och maskinerna tar över. Direktörerna blir rikare och folket fattigare, precis det som INTE skulle hända.

Vad kan vi göra då? Konsekvensen av vår utveckling på arbetsmarknaden har inte gått som planerat, vi fick inte mer fritid och lönerna stiger inte i takt med kostnaderna. Vi tjänar mer men har ändå inte råd. En logisk konsekvens av detta är ju att faktiskt ta nästa steg i planen och sänka arbetstiderna tillsammans med en löneökning. Jodå, det finns pengar till det. Felet är bara att dessa pengar går till aktieägare och bolagsstyrelser istället för till arbetarna. Det som krävs är alltså att de rike ska hålla igen plånboken och kräva mindre i vinstutdelning men det är inte möjligt i ett borgerligt styrt land där girigheten och kapitalet med inflationen ska styra hur vi kan leva våra liv på gräsrotsnivå.

Allt är möjligt om man bara vill. Ett kapitalistiskt system kan också fungera om man bara vill men girigheten sätter käppar i hjulen varje gång. Till och med girigkapitalisten Anders Borg har sagt att om de skattemedel som sattes in i de privatiserade skolorna bara hade använts som det var tänkt istället för att plockas ut som vinst av styrelserna så hade vi haft fungerande friskolor idag. Även kapitalisterna vet om detta men de vägrar att införa regleringar och kontrollinstanser eftersom detta enligt dem är kommunistiskt och statligt styrande vilket deras ekonomiska principer inte tillåter.

Men vad skulle hända om vi sänkte arbetstiden.. låt oss prova ett tankeexperiment.
Låt säga att (inom industrin där robotarna finns) en tjänst halveras i tid med bibehållen lön. Arbetaren tjänar inte mer men får mer fritid. Den andra halvan av arbetstiden kan istället ges till en annan arbetare. Plötsligt har vi två arbetare istället för en. Priset för detta är att vinsten i bolaget måste minskas så att det finns pengar till två löner. Produktionen minskar inte så företaget tjänar lika mycket fortfarande. Sätt in ett tredje skift och dela det i två så har vi fyrdubblat arbetskraften och mer än halverat arbetslösheten. Företaget tjänar inte mindre men vinsten måste anpassas enligt lönerna. Okej, nu har vi ökat arbetskraften, vad innebär det? Det innebär mindre stress för varje arbetare. Mindre stress leder till mindre belastning vilket leder till en friskare befolkning som jobbar mer effektivt än en sliten och sjuk befolkning. Arbetarna får mer fritid och mår därför bättre rent generellt då de får mer livskvalité, mer tid för familjen och barnen som blir mer kreativa och sugna på att utforska världen genom längre studier kanske.. det är bara ett tankeexperiment. Vad måste företagen göra då? Ja, det som alla företag borde göra ändå. De måste utvecklas, tänka ut nya produkter eller förbättrade produkter för att behålla sin plats på marknaden. Med friskare och gladare arbetare kommer antalen fel att minska i produktionen vilket gör företaget starkare i längden. De måste också sänka sina vinstkrav och även om vinst fortfarande kan tas ut så kanske det blir en nolla mindre men en nolla är ju ingenting eller hur.. Istället för den minskade realvinsten kommer de att få ett starkare företag som genererar jämnare vinster under längre tid. Kapitalister är inte så bra på att tänka långsiktigt utan vill ha maximalt NU men där får de helt enkelt tänka om.

Det är ett exempel på hur det kan gå. I samma veva kan vi lägga in några lärlingstjänster, halvtidstjänster m.m. och resultatet blir en stabilare utveckling med en allt friskare befolkning. Allt som egentligen har förändrats är synen på liv och pengar där fokus inte ligger på kronans värde utan på människans värde, så som det ska vara. Vi uppnår full sysselsättning trots kortare arbetstid. Det kanske är en utopi, jag vet inte men jag tror på det. En variant av arbetstidsförkortning är att jobba några timmar längre under kortare tid och sedan ha en längre ledighet. Säg 10 timmars arbetsdag mån-tors och sen ledigt fre-sön. Det finns mänger av varianter man kan prova men det är möjligt. Människor på alla nivåer måste bara tänka om för att det ska fungera. De som sitter på pengarna menar att ”det blir för dyrt” medan de som arbetar menar att ”vi blir lurade på pengar”. Så invand är 40-timmarsveckan.

För att visa hur knepigt det här är så har jag föreslagit arbetstidsförändring på min egen arbetsplats med enormt motstånd. Allt jag ville var att förskjuta arbetstiden en timme bakåt (06-15 istället för 07-16). Dvs. samma tid och samma lön men effekterna skulle bli enorma. Icke, det var inte ens värt att fundera på. Både chefer och arbetare emotsatte sig absolut å det bestämdaste. Det blir för dyrt sa de. Hur då undrade jag? Det visste de inte men det var inte att tänka på. Vi blir lurade på lön hette det. Hur då undrade jag? Det visste de inte heller men så ville vi inte ha det. Att vi skulle hinna mer och minska både stress och övertid spelade ingen roll, det ville de inte ens lyssna på. Här ska inte ändras något inte och därmed basta! Detta handlar om inkompetens på ledningsnivå och okunskap på golvnivå, så enkelt är det tyvärr. Ett företag som inte vill förändras eller ens fundera över förändringar är dömt att gå mot ruinens brant. Samma sak gäller Sverige om vi inte börjar tänka om.

Konsekvensen av full sysselsättning är dock inte bara av godo, folkmängden ökar och om alla ska ha full sysselsättning innebär det en lavinartad utveckling som snart kommer att kväva varje land. Vad är konsekvensen av hög arbetslöshet då? Ja, det beror ju på vad man gör med det ekonomiska. Vi lever i ett samhälle som styrs av ekonomi och inflation. Vi har det samhälle vi tillåter ekonomin att skapa åt oss. Frågan är ju då om vi ska styra ekonomin eller om ekonomin ska styra oss.. Hög arbetslöshet kräver att man definierar livet i ekonomiska termer. Om arbete är det primära så är hög arbetslöshet dåligt. Låt oss göra ett annat tankeexperiment..

Låt säga att vi värdesätter tjänster utan ekonomiskt inflytande. Vi har ett samhälle som bygger på vissa bestämda grunder som vi inte kan förändra. Vi behöver el, vi behöver vatten, vi behöver mat och vi behöver ett samhälle som är rent och snyggt för att må bra. Detta kan vi vara överens om hoppas jag. Låt säga då att vi värderar tjänster mot gentjänster, vi kan kalla det byteshandel. Idag har vi hög arbetslöshet rusande mot 9%, det är ganska mycket och handlar i Sverige om ca 400.000 människor utan så kallad sysselsättning. Vad händer om vi tar bort pengarna ur ekvationen..

Var får vi elen ifrån, jo vi tar den från vatten och vind (jag räknar nu med att vi i detta exempel har slutat använda kol). Vattenkraft behöver underhåll liksom vindkraft. Vattnet och vinden tillhör ingen, jag förundras varje dag över vem som sålt våra floder till några enskilda bolag för att kräma pengar ur dess rättmätiga ägare. Vattnet tillhör oss alla så det vi kan ta ur vattnet borde också tillhöra oss alla. Eftersom samhället är beroende av elen så kan man kalla det en samhällsnytta att sköta om exempelvis vattenkraften. Låt de som idag anses vara arbetslösa sköta om detta mot samhällslön eller medborgarlön, dvs skattefinansierad ersättning. Minska den summan motsvarande boende och mat så går det åt mindre pengar ur statskassan så att det räcker till fler. Detsamma kan gälla underhåll av skogar och parker och alla allmänna ytor som vi alla använder och behöver. Vi får då en grupp samhällsarbetare som lever bra och gör nytta för alla och alla hjälper till att avlöna dem. Arbetslösheten minskar liksom stress och psykiskt illamående (i brist på bättre ord just nu). Det här är ingen utopi, det har funnits tidigare i Sverige. Skogvaktare som fick lov att ta mat och virke ur skogen har funnits sedan medeltiden och de ansågs leva gott. Låt också en viss byteshandel ersätta den ekonomiska handeln. Företag kan byta varor istället för pengar till viss del. Inom vissa branscher kan man byta varor och tjänster istället för ekonomiska resurser, åtminstone till viss del.

Det här finns redan på viss nivå, bilmecken runt hörnet kan fixa min bil om jag skaffar något han behöver istället. Om jag gör det här åt dig så gör du det här åt mig. Min egen morfar var företagsägare och bedrev sin verksamhet på så sätt under efterkrigsåren då ingen hade pengar. Han fixade grosshandlarens tak eller stuprör mot en kalkon eller några köttbitar. Det fungerade till viss del men lite pengar behövdes ju naturligtvis men inte alls lika mycket. I en stor stad blir det här systemet svårt att upprätthålla men jag är övertygad om att det går att genomföra i små steg även i en stor stad. Det handlar om att tänka om och värdera om. Det minskar arbetslösheten och ökar välmåendet om alla hjälps åt till viss del. Om vi ska överleva som art måste vi bryta våra tankemönster och se till vad som behövs snarare än till vad ekonomin kräver. Kapitalisterna gråter blod när de läser det här men de är få och vi andra är många. Hur kommer det sig att den stora massan ska anpassa sig efter den lilla kapitalistiska skaran? Vad ska de egentligen med alla miljarder till? Ingenting, det handlar bara om girighet. Pengar är ett gissel för mänskligheten och vi måste bryta oss ur ekonomins makt om vi ska ha en chans att överleva.

Låter det flummigt? Lugn, det är bara ett tankeexperiment.. Fundera på saken. Är målet med livet verkligen att jobba eller är det att leva värdigt? Går det att kompromissa eller måste vi slava under kronans värde så att några få kan bli rikare medan andra dör i fattigdom och svält? Det är faktiskt så att mängden fattiga i ett land stiger i takt med att några få blir rikare. Är det naturligt? Eller är det naturligt att vi kan leva gott och leva tillsammans i ett gemensamt samhälle där alla hjälps åt och där alla behövs? Alla ska med heter det till både höger och vänster, menar de det eller är det bara valfläsk?

Nu blev det långt i alla fall men det kommer mer…

 

Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.